Nittitalisten

Ibland försöker jag läsa det jag skriver med en ovetandes ögon. Försöker radera de bilder jag har av mig själv, de bilder jag tror att andra har av mig och alla andra eventuella bilder som kan påverka en läsupplevelse och göra den subjektiv. Istället försöker jag tänka att vem som helst kan ha skrivit det här. Och då tänker jag att jag skriver så fruktansvärt dåligt. Det blir platt, oengagerat, upprepande. Det är sånt som gör att jag aldrig, ens för mitt innersta öga, ser mig själv publicerad i någon form.

Jag tvivlar mycket på min förmåga som kock - ja, jag har kapaciteten, rent fysiskt, att klara av ett köksjobb i några år. Men det skulle inte vara tillfedsställande. Det skulle inte vara lustfyllt någonstans. Jag trivs inte med människorna - inte på det sättet att de är dåliga människor eller så, men när jag tänker på min gymnasietid så var det fruktansvärt få jag tyckte var det minsta intressanta - kanske tre eller fyra av sjuhundra pers. Och jag tror att det viktigaste när man ska göra något är vilka man gör det med. Och ja, ja, jag borde inte döma hela restaurangbranschen efter min skola och min lilla erfarenhet, men de flesta har verkligen så brutalt annorlunda referensramar och erfarenheter att det ofta slutar i kommunikationssvårigheter och pinsam tystnad. Det är inte så kul. Det känns inte så tryggt.

Och jag tycker verkligen om att skriva. Och jag antar att man egentligen ska göra det man vill göra, det man tycker om. Inte vara rädd att inte ha någon inkomst, att inte klara av det, att inte lyckas.

"Annars är man bara en liten lort."


Idag ska jag jobba, springa och kanske göra blodpudding. Puss.