Nittitalisten

Ännu en fantastisk dag. Har haft två muntliga redovisningar idag, utan tillskymmelse till papper i händerna. Skitdrygt, kände mig bara dum. Jag lämnade alltså TVÅ redovisningar/manus/stödord på golvet hemma. Alltså, för det mesta är det ju lugnt om snacka om saker och ting framför en grupp, men rent retoriskt blir det ju bara dåligt och jag blir förvånad ifall de som lyssnade förstod någonting över huvud taget. Tror framför allt att det beror på att när man improviserar vilt så är det svårt att återknyta till det man började med att säga eftersom man helt enkelt inte kommer ihåg vad man började med att säga.

Det är ju rätt mycket press. Och sånt. När man står där. Framför tjugo finniga tvåor som är upptagna med att sova. Yes, yes. Absolut. Prestationångest, that's it.

När redovisnignarna var klara styrde jag stegen mot psykologiklassrummet, där jag hade en ganska gemytlig lektion med mina tre-fyra klasskamrater. Vi var 24 pers uppskrivna på kursen från början, tolv hoppade av när de fick veta att de skulle ha den lärare vi har haft och resten slutade bara gå. Just den läraren är inte speciellt populär. Han är en mycket beläst, berest och belevad man men saknar tyvärr de rätta pedagogiska egenskaperna som krävs för att tillfredsställa människorna på Stockholms hotell- och restaurangskola. Så alla slutar. Det jobbigaste är att jag inte kan sätta fingret på vad han gör för fel, men när jag går ut ifrån klassrummet känns det som att jag sovit i två timmar och drömt väldigt konstiga drömmar. Jag lär mig ingenting. Han har inte lärt mig mycket. Nej, det är helt enkelt något som inte riktigt funkar för mig. Synd på ett intressant ämne som psykologi.

Efter sista lektionen i Psykologi B NÅGONSIN drog jag omkring ett tag, hade lunch, en lektion till (som jag slutade tidigare ifrån), gjorde några uppgifter osv. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall gå ner och småprata lite med min religionslärare. Gick alltså ner till hans klassrum, han möter mig mitt i gången och säger att han har goda nyheter och att vi ska prata lite, så vi sätter oss ner i uppehållsrummet och han har bestämt sig för att ge mig ett MVG. Detta efter att jag och en kompis satt kvar i klassrummet en stund efter att de andra gått och pratade lite och han tyckte det var jättefint och bra och att jag visade på MVG-kvaliteter och såna grejer. Blev så sjukt, genuint, jätteglad.

Fin dag.

Kom hem, städade hela mitt rum (alltså ni vet... dammsög och dammade och småplockade lite.) så allt är väldigt fresh. Misslyckades med middagen men... det är väl okej. God sallad i alla fall. Funderar på att ta en lite promenix. Fint väder, som fan. Lär ju dessutom inte vara samma tryckande värme nu.

Upp sju, tuggar i mig två ägg och en suger upp en fet fin kaffe, kollar på random sit-com, tränar i 45 min, känner sig duktig. Äter lunch. Går på promenad. Känner sig duktig. Äter lite mer.

Utöver att träna och äta och gå omkring har jag också lyckats med någonting väldigt bra:
Söka jobb!

Jag vågade mig till och med på att ringa. Men hon svarade inte så, eh, mycket väsen för ingenting. Satt och pratade mig igenom hela samtalet, med mig själv, i kanske en kvart innan. Helt livrädd. Haha. Jag ska också ta ett snack med min ömma moder och be henne lära mig allt om CV-skrivandets ädla konst och liknande. Har försökt använda avstamp.nu men jag vet inte, det känns så himla långt ifrån den bransch jag söker inom. Kan ju i och för sig vara värt ett försök. Snart. Sen. Nån gång. Kanske. Uhh.

Snart middag, snart hårdsteka en massa röding. Med blomkålspuré och vitkålssallad på färsk vitkål och sjuukt mycket pressad citron över allting. Möms möms möms.

Åh, såg ett par avsnitt av In Treatment också. Sjukt bra! Synd att jag inte ens har självdiciplinen att följa ett tv-program. Vad är jag för slags jävla nittitalist egentligen? Måste bli lite ordning på mig. Måste börja dricka drinkar och sluta ha bekväma skor. Måste göra en dagens outfit. Men ärligt talat. Jag sitter barfota med en skrynklig tröja från MQ och ett par slitna jeans som jag köpte på H&M i typ... åttan? De funkar dock om man stoppar in dom i några feta stövlar och stapplar omkring, då ser man ut som en backpacker och det är ju en still som de flesta unga, hippa söderkids eftersträvar... Eller?

Ska jobba idag.

Det är INTE sommar längre.

Antingen innebär det att hela Stockholm drabbas av teabstinens och höstnostalgi och åker in och dricker te eller så innebär det att inte en endaste liten jäkel orkar ta sig in till stan, utan hellre sitter hemma och sippar på Hemköps Earl Gray och bakar kladdkakor. Both would be fine by me. Jag känner mig handlingskraftig och arbetssam idag! Har snart skrivit en (väldigt dålig och babblig) muntlig presentation. Nu ska jag skriva en till och sen är jag väl klar tror jag. Sen kan jag söka jobb. Liksom, det kommer ju inte finnas några fler ursäkter sen.

Hoppas att jag slipper bli jordgubbsförsäljare, även om det säkert kan vara jättemysigt. Jordgubbar är ju gott. Ja.

Sak som nyss slog mig: Det är mindre än tjugo dagar tills jag tar studenten. Vilket betyder att det är mindre än tjugofem dagar till New York. Vilket betyder att det kommer hända något nytt. Vilket vanligtvis skulle göra mig glad, men nu bara gör mig ytterst jävla deppig.

Uhh.

Jag har tydligen något slags rykte om mig att vara ovanligt begåvad.

"E! Du lär ju veta vad morning glory är?"
"E! Är du här! Bra, du vet ju allt om sånt här!"
"E! Vilket år fick kvinnor rösträtt i Sverige?"

1. Min kunskap är väldigt ytlig och handlar mest om mina google-skillz
2. Kunskap och intelligens blandas väldigt ofta ihop och/eller smälter samma till en ofoglig massa
3. Jag är kanske relativt begåvad, men det handlar mest om att kunna uttrycka sig.

Sedan är jag arbetslös. Känns ju fantastiskt.

Det är sjukt. Att jag egentligen är. rätt duktig. Alltså, problemet ligger ju inte i att jag är kass tekniskt eller nåt sånt, utan jag har bara så dåligt självfötroende att jag inte riktigt lyckas i köket. Sedan ligger ju problemet också i att jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer få något jobb och/eller att jag inte förtjänar att få betalt för det jag gör och/eller att jag absolut inte förtjänar något annat än 60 spänn i timmen svart. Pension? Nej det är okej, jag klarar mig, jag kommer dö innan 40. Försäkringar? Händer något dåligt får jag skylla mig själv. Liv och lycka? Haha!

Undrar om det här har något att göra med att jag är född på nittitalet och har hunnit uppleva två finanskriser innan jag fyller tjugo? Vi är så himla många, vi är så himla jobbiga, vi är så himla dumma, vi vill bara åka jorden runt och läsa modebloggar.

Nä, det måste bara vara jag. Många vänner, åtminstone de lite mer stabila, har jobb. Hade jag sökt mer frekvent, hade jag sökt FLER jobb, hade jag ringt och hälsat på och tjatat hade jag väl fått nåt. Alltså måste jag vara jobbig och dum. För att jag inte hittat nåt jobb.

Hårt.

Okej, den praktiska projektredovisningen är avklarad. Det gick skit, men det var ju inte oväntat. Allt kom ut iaf, vi hade roligt, jag höll på att döda mina projektmedlemmar, sen hade vi skitkul, sen drack vi vin och öl och det var nice, sen trodde jag att jag tappat mitt sl-kort och det var inte så nice så jag sprang runt på fridhemsplan i en halvtimme och hittade det inte, köpte en jävla smsbiljett, åkte hem (vissa hinder i form av unga väldigt berusade killar på vägen men de var snälla trots dumma frågor), äter leverpastejmacka, somnar, går upp, åker till skolan på mammas remsa, lånar ut min jacka till M som hittar mitt sl-kort i jackfickan. Älskar mig själv. Helt otroligt.

Kanske kommer bilder från redovisningen. Vem vet. Det skulle bli en jävligt het blogg i såna fall.

Jag är så jävla trött. Fem timmar sömn är inte att rekomendera.
Dessutom måste jag HELST skriva en grej om Virginia Woolf.
Måste göra projektavslut och skriva ett manus till muntliga redovisningen.
Måste uuhh kanske läsa religion.

Projektavlutet är dock viktigast.

Aaa vi hörsss.

Det är tvåtusennio, det är en ny blogg, ett nytt försök. Jag har mål i livet. Man ska visst tänka positivt, och gärna ekologiskt, helst väldigt etiskt och det är rätt sexigt att återvinna.

Men vet ni vad. Jag slår ett slag för dekadens och jag slår vem som helst. Igår sov jag elva timmar (jag brukar snitta på ungefär sex timmar), låg i dödsångest, åt två alvedon och något naturläkemedel och tänkte att nu är det fan dags att shape up and create a blog, det verkar ju funka för alla andra. Det verkar funka för blondinbella och vi lär ju va födda på samma sjukhus, i samma stad, samma år. Så varför inte? Lite foton, lite egna åsikter, lite bakfylla, lite kläder, lite blod, svett och tårar. Perfa.

(Anledningen till min "dödsångest" är förövrigt en sjukt jobbig praktisk projektredovisning. Den generalla hälsningsfrasen på min skola är den här veckan är: "skjut mig.". Inte mer, inte mindre.)