Nittitalisten

Jag började gråta imorse när jag stod och gjorde dagens mackor. Norges stadsministers tal gjorde mig helt knäckt bara. Det gör så ont vad människor får utstå i vår värld. Jag känner både sorg och rädsla och en stor hopplöshet som bara ligger där och skaver i magen. Att det kan hända. Hur kan det hända. Hur kan man vara så grym.

Jag har sett mycket hemskt på TV. Krig och svält och kapitalismens baksidor och kommunismens kängor i magen och nyliberalismens lismande skratt har ljudit ur mediasamhället där jag växte upp. Jag minns nineeleven, tsunamis, minns pakistan 2009, minns darfur, minns terrorism i Mumbai, minns London och Madrid, minns Irak, minns Japan tidigare i år och pågående svälten i Afrika. Jag har till och med fått se glimtar av extrem fattigdom och förtryck i Indien. Dessa är berikande upplevelser, me rinner ändå av, känns lite diffusa (även om jag tänker på Indien varje dag). Men när det händer i grannlandet, i ens eget kvarter, så syns det så mycket närmare, så mycket värre.

Jag pratade med min mormor för en stund sedan. Hon var både upprörd och sorgsen. Jag sa att jag grät imorse när jag hörde om Norge, om lägret, om Oslo. Hon erkände att hon också fällt tårar. Sedan sade hon något som gav mig gråt i halsen igen. Vi pratade om åldern på ungdomarna som var på lägret och hon sa att "ja, de hade ju inte levt mycket, upplevt mycket". När min 84-åriga mormor sa det så blev det så självklart hur illa det är när en ung människa förlorar livet. Det är givetvis alltid hemskt men. Jag vet inte. Jag skulle gladeligen gett tio år av mitt liv till offren. Jag skulle gärna call it quits vid 70 istället för snittet 80 om det hade räddat en enda människa.

Men det går inte. Och jag kan inte ge dom åren till någon annan heller. Så istället ska jag försöka njuta av det jag fått, umgås med människor jag tycker om och inte lägga tid på sånt som inte ger mig något. Jag hoppas också att händelserna får en att skänka en tanke och eventuellt bidrag till andra platser i världen våld och hemskheter härjar.

Segaste dagen någonsin, och jag längtar hem så himla mycket. Längtar efter min säng. Längtar efter sällskap när jag äter. Längtar efter gymmet. Längtar efter Stockholm. Favoritstaden.

Samtidigt så finns det saker jag gillar med att vara här. Det är nära till jobbet (!!!). Det är hjärtskärande vackert, syssorna spelar, igelkottarna löper längs husväggarna, fåglarna sjunger och åkrarna vajar sådär fint och landsbyggdsromantiskt. Men det räcker inte. Sover dåligt på nätterna. Vet inte varför. Kanske ska ta hit min spikmatta.

Ledig på måndag i alla fall, och jag drömmer redan om vad jag ska göra, och det känns nästan lite som att jag stressar upp mig. Jag tänker att jag behöver shoppa och det behöver jag verkligen, VERKLIGEN inte. Eller jo, en väska som jag kan fylla med vikt att lyfta (ryggsäck är väldigt otympligt, behöver något med handtag.). Men annars, nada. Jag har bara fått för mig att om jag klär mig fint och snyggt så blir jag lyckligare, men ärligt talat så har jag ju bara på mig samma saker hela veckorna och visar mig sällan bland folk. Så, bättre att spara pengarna till i höst.

F.Ö. så gjorde Johanna Koljonen en jättebra programserie i sitt "Jättestora Frågor" den här veckan, i P3. Det handlade om mat och klimat. Verkligen superfint, ångestgivande och hoppfullt på samma gång. Hittar inte programmet nu, och är för trött, men lyssna! Man kan lyssna på fredagens program, som är en sammanfattning av hela veckan. Koljonen är bäst. Och hon verkar så snäll och härlig! Jag älskar hur hon liksom alltid låter som om hon precis gapskrattade när hon läser låttitlar efter att de spelat klart. Och så dessa fantastiska program hon sätter samman. Och dialekten! Världens finaste!

Fin dag, fast seg till att börja med. Tog sovmorgon, skippade morgonpromenaden. Började jobba en och en halv timme tidigare än schemalagt. Fick en del gjort, men det saknas lite för att det verkligen ska klicka över helgen och så. Men jaja. Storstädade köket också. Det känns hemskt att säga det men, det är så himla mycket flugor. Jag går runt och viftar och slår med slängen hela tiden - och ja, vi har nät för alla dörrar osv. Men de letar sig ändå in och när de väl är inne så går de inte gärna igen. Städade allt, diskade till och med sopbehållarna och gav golvbrunnen en omgång. Men det kommer troligtvis inte göra någon skillnad. Det är helt hopplöst när det är såhär varmt. Hoppas bara inte att någon blir sjuk.

Har tränat riktigt duktigt de senaste två dagarna. Jag vet inte om jag får några synliga resultat, men det känns. Hade fruktansvärd träningsvärk i framsida lår idag. Och nu på kvällen kom träningsvärken i armarna. Härligt ändå. Härligt med tanke på att jag tränar med min egen kroppsvikt, en pilatesboll, ett hopprep, stolar och bord, två burkar oliver i en ryggsäck (4 kg) och en mjölkback (12 kg). Det GÅR att träna hemma. Men det kräver lite själ och lite påhittighet om man vill ha resultat.

I Indien tränade jag ett par gånger med några gamla vattenflaskor jag hade fyllt. Fast jag åt så himla dåligt, lite och mådde skit överlag att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Men sensmoralen lyder hur som helst: INGA URSÄKTER.

Imorse promenerade jag in till Järna, handlade lite och mådde i morgonsolen. På vägen hem, på den strålande jävla landsvägen som jag kommer sakna resten av mitt liv, plockade jag några deciliter hallon. Hade jag haft gummistövlar på mig hade jag gått all in, fryst in hela landsvägen till vintern. Åh, hallon. De smakar inte alls som trädgårdshallon. De är mildare och dovare i smaken. De är lite som en nordisk sommar. Lite taggiga och svåra, men magiskt vackra och de påminner en om något lite ospecifierat. Barndomar, skrapsår på knäna, järnsmaken i munnen. Allt som är så himla bra.