Nittitalisten

Fick en phet nüü mobil för ett par dagar sedan. Om ytterligare ett par dagar ska jag äntligen få ta del av Spotifys majerbjudande och få gratis premium i en månad... Sen jävlar blir det till att skaffa sig en ordentlig träningsrutin. Synd att jag mår så fruktansvärt dåligt av pollenet. Igår var jag ute på en (mycket mild och barnvänlig) löprunda. Spyfärdig efter hälften.

Maj tänkte jag försöka vara sockerfri. Eller ja, frukt är okej och eventuellt lite socker i matlagningen (tomatsåser BEHÖVER socker). Men jag har fastnat i nedrans kak- och påskgodis-ätande sen jag kom hem från Indien. "Beroendet" härrör i och för sig från min utlandsvistelse, men nu måste den försvinna. Har lyckats dra ner ordentligt men, ja, det slinker ner lite här och där i alla fall.

Ett gott tecken är väl att jag i alla fall längtar till svettiga träningspass. Synd att jag inte orkar med dom.

För en vecka sedan kom jag hem från en tre månaders avstickare till Indien. Det är underbart att vara hemma. Det finns så mycket bra saker här hemma. T.ex. dricksvatten ur kranen, fläsk, fasta priser i butikerna, ren luft, byråkrati och sms-deklaration. Sedan finns det saker i Indien som var bra också, men på det stora hela kan jag erkänna att det hade räckt med halva tiden och att det är skönt att vara hemma.

Sedan fick man givetvis insikter. T.ex. förstår jag nu bättre hur sjukt överbefolkad jorden är. Jag förstår att vi i väst måste ändra vårt levnadssätt för att det ska funka. Att vi måste sluta konsumera, för att vår rikedom bygger på deras fattigdom och vi köper saker för deras pengar, som de aldrig får, för att vi vill ha så mycket som möjligt så billigt som möjligt. För att kunna äta de finaste, rundaste tomaterna, färskaste gurkorna och sötaste jordgubbarna, oavsett årstid. Och det funkar inte.

Det gör mig ganska ledsen att veta hur det är där, och maktlösheten man känner är överväldigande. Jag har väl inte bott under en sten hela mitt liv, jag vet att jorden är överbefolkat, jag vet att vi är för många, men man FATTAR inte förrän man måste trängas igenom varenda liten gränd, stångas och tampas med tjurar, tiggarbarn, försäljare och andra män för att komma fram. Jag har lite bättre förståelse nu. Inte för att jag kommit till kärnan av problemet och förstår exakt hur illa det är (för jag tror det är värre än vad jag sett), men jag förstår lite bättre och jag tänker på det, jag har något att relatera till nästa gång någon påpekar att vi är för många på planeten. We'll take it from there, som man säger.

Men det jag reagerade starkast på var... ja, jag vet inte vad man ska kalla det... Den extrema, uppenbara, strukturerade särbahandlingen av kvinnor. Visst var min status högre då jag har ljus hy och massa pengar, men jag blev fortfarande tafsad på, män lyssnade allt som oftast inte på mig, mina kläder var alltid fel, jag fick skamliga förslag som slutade i en och annan knytnäve osv osv. Under våra månader i Indien pågick en stor debatt i de nationella tidningarna om så kallat feticide och infanticide, alltså att döda ett foster (abort) eller ett spädbarn.

Okej, abort, big deal, tänker man. Indiska kvinnor hade rätt till abort innan amerikanska. De måste givetvis ha en bra anledning om en abort ska utföras, men det är inte omöjligt och inte olagligt. Spädbarnsmord kanske inte låter lika behagligt, men det är ett faktum i fattiga förhållanden och även om det är hemskt, är det kanske inte så förvånande.

Det som är förvånande är varför dessa aborter och mord sker, och varför.

Ge mig en konstpaus och en trumvirvel -

Jo, de sker för att föräldrarna vill ha en pojke! Ett flickbarn är inte lika mycket värd, varken socialt eller ekonomiskt. För 20 år sedan kunde man utföra i folkmun så kallade "sex tests" för att utröna om ett växande foster är flicka eller pojke. Om det visade sig vara en flicka, kunde det räcka för att kvinnan ska bestämma sig för en abort. Det var givetvis bara de som var lite rikare som hade råd med detta, som idag är olagligt. Om man råkade föda en flicka på landsbygden, förgiftade man flickebarnet och lät det "somna in". Båda två förekommer fortfarande och det finns en enorm ojämnvikt mellan könen - långt många fler pojkar än flickor.

Jag tänker inte gå in för mycket på det här, jag föreslår att ni läser May you be the mother of a hundred sons av Elisabeth Bumiller. Den har några år på nacken men oavsett om själva faktan har ändrats lite så bär författaren fram några oerhört skarpa observationer, och hon skriver dessutom mycket vackert. Mycket läsvärd bok för global feminism.

Jag kan inte moralisera runt det jag precis förklarade. Det går inte, jag är inte en kvinna i Indien, men jag kan ändå förkasta det, och jag vet att västvärlden sätter ett exempel, att vi måste närma oss en ännu mer solid jämställdhet för att någonsin lösa problem. Dessa problem hänger ihop med de stora problemen - om kvinnan får jobba och fattigdomen får minska, om hon får bestämma hur många barn hon får ha så att jordens befolkning kan minska, om hon får gå till läkaren själv, om hon får ärva av sin far, om hon får utbilda sig, om hon får njuta av sex eller om hon får välja att inte ha sex, om hon - och han - får makten att välja fritt.