Nittitalisten

Jag är en billig tjej. Jag tycker om sill, blodpudding och pannkakor. Jag äter hellre potatis än pasta. Jag försöker att inte ha en telefonräkning över 400 spänn. Det är inte så att jag är snål, men släpper man på alla spärrar sitter man ju där sen med ankleverpastej, mirabeller, oxfilé och tryffelolja och vet inte riktigt längre vem man är och vad man vill i livet. För varför ska man steka kött när man kan göra ånga egen blodpudding eller göra en riktigt fattig gubbröra? Dessutom nöjer jag mig oftast med vatten till maten. Om jag skulle dricka något annat är det bara ren galenskap. Nej, impulsivitet är inget som klär en ung kvinna som jag.

Men i ärlighetens namn börjar jag bli lite lite lite trött på livets enkla njutningar. Jag skulle vilja ha långbakat fläsk. Uttorkad, uppkokt, confiterad lammlägg. Vilda laxar, pocherad sjötunga, färsk hummer. Franskt smör och nyplockade kantareller. Oxsvansragu med massa strävt rödvin i. Nyklippt gräslök. Halmbakade morötter. Vildhallon! Ingrid marie! Mandelpotatis! Renskav! Jag skulle så himla gärna vilja äta som en prinsessa. Det behöver inte vara mycket, men lite lite lite. Lite färsk pasta fylld med riktigt färsk ricotta och parmesan och mild, späd spenat. Varm choklad gjord på just choklad. Det skulle sannerligen vara himmelskt, mina vänner. Men jag får nog ta det lite lugnt. Vänta en stund, tills dess att ekonomin och skördarna stabiliserar sig.

 Kanske är det så, att jag ser fram emot hösten som kommer. Efter rotfrukter, äpplen och kål. Svamp. Kött. Timjan. Åh. Efter lite mörkare kvällar. Lite mysigare kläder. Lite fetare efterrätter. Ja, det är nog så. Snart är det minsann skördetid!