Nittitalisten

Sedan är jag arbetslös. Känns ju fantastiskt.

Det är sjukt. Att jag egentligen är. rätt duktig. Alltså, problemet ligger ju inte i att jag är kass tekniskt eller nåt sånt, utan jag har bara så dåligt självfötroende att jag inte riktigt lyckas i köket. Sedan ligger ju problemet också i att jag är helt övertygad om att jag aldrig kommer få något jobb och/eller att jag inte förtjänar att få betalt för det jag gör och/eller att jag absolut inte förtjänar något annat än 60 spänn i timmen svart. Pension? Nej det är okej, jag klarar mig, jag kommer dö innan 40. Försäkringar? Händer något dåligt får jag skylla mig själv. Liv och lycka? Haha!

Undrar om det här har något att göra med att jag är född på nittitalet och har hunnit uppleva två finanskriser innan jag fyller tjugo? Vi är så himla många, vi är så himla jobbiga, vi är så himla dumma, vi vill bara åka jorden runt och läsa modebloggar.

Nä, det måste bara vara jag. Många vänner, åtminstone de lite mer stabila, har jobb. Hade jag sökt mer frekvent, hade jag sökt FLER jobb, hade jag ringt och hälsat på och tjatat hade jag väl fått nåt. Alltså måste jag vara jobbig och dum. För att jag inte hittat nåt jobb.

Hårt.