Nittitalisten

Jag började gråta imorse när jag stod och gjorde dagens mackor. Norges stadsministers tal gjorde mig helt knäckt bara. Det gör så ont vad människor får utstå i vår värld. Jag känner både sorg och rädsla och en stor hopplöshet som bara ligger där och skaver i magen. Att det kan hända. Hur kan det hända. Hur kan man vara så grym.

Jag har sett mycket hemskt på TV. Krig och svält och kapitalismens baksidor och kommunismens kängor i magen och nyliberalismens lismande skratt har ljudit ur mediasamhället där jag växte upp. Jag minns nineeleven, tsunamis, minns pakistan 2009, minns darfur, minns terrorism i Mumbai, minns London och Madrid, minns Irak, minns Japan tidigare i år och pågående svälten i Afrika. Jag har till och med fått se glimtar av extrem fattigdom och förtryck i Indien. Dessa är berikande upplevelser, me rinner ändå av, känns lite diffusa (även om jag tänker på Indien varje dag). Men när det händer i grannlandet, i ens eget kvarter, så syns det så mycket närmare, så mycket värre.

Jag pratade med min mormor för en stund sedan. Hon var både upprörd och sorgsen. Jag sa att jag grät imorse när jag hörde om Norge, om lägret, om Oslo. Hon erkände att hon också fällt tårar. Sedan sade hon något som gav mig gråt i halsen igen. Vi pratade om åldern på ungdomarna som var på lägret och hon sa att "ja, de hade ju inte levt mycket, upplevt mycket". När min 84-åriga mormor sa det så blev det så självklart hur illa det är när en ung människa förlorar livet. Det är givetvis alltid hemskt men. Jag vet inte. Jag skulle gladeligen gett tio år av mitt liv till offren. Jag skulle gärna call it quits vid 70 istället för snittet 80 om det hade räddat en enda människa.

Men det går inte. Och jag kan inte ge dom åren till någon annan heller. Så istället ska jag försöka njuta av det jag fått, umgås med människor jag tycker om och inte lägga tid på sånt som inte ger mig något. Jag hoppas också att händelserna får en att skänka en tanke och eventuellt bidrag till andra platser i världen våld och hemskheter härjar.